jävla klyscha

Ni vet detta talesättet...
killar kommer och går, men vänner dom består! BULLSHIT!
I mitt liv är det mer.
Vänner och familj kommer och går, men killar dom består.

Min pojkvän står bakom mig i alla mina beslut.
Oavsett om det är bra dåliga eller ah, mindre genomtänkta.
Han älskar mig och lyssnar på vad jag har att säga
Han dömmer mig först efter att jag fått förklara mig.
Vilken aldrig händer!
Han älskar mig för den jag är och vill mig väl i alla situationer.

Min familj och mina vänner står sällan bakom mig.
(givetvis pratar jag inte om er alla)
Alltid ska det vara något som dom kan komentera om hur dåligt det är eller hur det inte kommer att gå osv.
Eller bara den saken. att bråka med sin familj när ens pojkvän är med i bråket.
Ja då förväntas det att man ska stå bakom deras ryggar! varför??? ingen av er håller om mig om natten, ingen av er kramar mig och tröstar mig när jag gråter.
Ingen av er tog riktigt hand om mig när jag sörjde en av mina närmsta vänner.
alla ni som anser att jag skulle stått bakom er i denna situation har antagligen glömt varför bråket börja !?
jo, jag och min pojkvän (nykära och helt galna i varandra) stog opch hånglade på en fest.
Detta gick inte för sig för vissa, och då blev detta ett problem.
Jag hade faktiskt gått till festen för att vara med min pojkvän, inge annan om jag ska va ärlig.
Men för att undvika bråk så sa jag: jag går härifrån om ni inte lägger ner.
vuilket ni inte gjorde, och då gick jag... ni förhindrade mig från att gå och det hela urartade sig till ett enormt bråk om det ena å det andra.
Och det slutade med att ni sa att min pojkvän "slagit er" "användt kamsport gentemot er" "dödshotat er" osv...
Medans ni tänker på allt hemskt som "kan ha" inträffat.
Så tänkte ni aldrig tanken som slog min pojkvän.
"jag måste få bort henne därifrån"
Ni va ju på mig som gamar! ärligt. jag ville bara gå men ni höll fast mig.
Jag grät och bad er släppa mig, jag ville gå!
han va min prins på den vita springaren. som försökte rädda mig ifrån draken.

När vi vakna på morgonen så blinka mobilen sig full av sms.
Bland annat så stod det i ett:
att slå en tjej är det lägsta en man kan göra.
Honom vill jag aldrig ha in i mitt hem..
När jag då smsa tillbax och skrev.
Han har inte slagit dom!
då fick jag svar: jag litar till 100% på min dotter.
Och sen nån dag senare så fick vi nys om att det vart "psykisk våld" detta handlat om,.
ja då kan jag förstå. för jag såg aldrig slaget. och därför kan jag inte heller tvinga min pojkvän til att be om ursäkt.
För just den kvällen då allt deta hände, då lovade jag att jag skulle se till att min pojkvän bad om ursäkt.
Men då visste jag inte allt.
Plus att då trodde jag att han slagit... förlåt.. men jag visste inte.
när jag då hörde att det va psykiskt som han hade sårat/skrämt osv så är det en annan grej.
Då handlar det ju om hur man tolkar det som person.
Jag hade tagit det efter hur situstionen var.
Som sagt. vi bråkade som faaaaaan endast pga att jag och min underbara pojkvän ville hångla/knulla kalla det va ni vill.
Det va ingen annan som klaga och vi hade kul.

Vad jag vill komma med detta är att min pojkvän faktiskt stått vid min sida sen den dagen i början av augusti.
Vissa av er kom in rätt tidigt, fast väldigt halvt.. och nånkom in väldigt sent.
Men jag har i stort sett varit ensam.
Så hade min pojkvän inte älskat mig för den jag va och vetat hur jobbigt jag tyckte det va den kvällen så hade han låtit mig ta den fighten ensam.
Men jag klarade inte.

Anledningen till att jag tagit upp denna jobbiga duskution detta bråk igen (sjukt jobbigt måste jag säga) är för att det nu gått såpass lång tid sen detta hände.
Och jag har aldrig fått förtydliga mig om hur allt gick till ifrån mitt håll.
Hur ni väljer att berätta detta är upp till er. för det är ju ifrån er synvinkel.

Jag fick höra i förra veckan att det är därför som vissa fortfarande vart arga/besvikna/ledsna på mig.. men, jag har faktiskt redan bett om ursäkt..
Så väljer han att inte be om ursäkt så är det bara att acceptera det som två vuxna och säga hej närman ses... ingen säger att man måste älska sin familjs partner..syster,, mamma,,, farfar haha, ah name it..

Jag älskar mina systrar, jag älskar mina vänner, jag älskar min familj.
Men den som faktiskt funnits här för mig är min pojkvän.
Och jag vill inte behöva stå emellan när ni anser att han ska be om ursäkt för något som vi inte anser att han gjort.
Givetvis så kan jag tycka att han me ska sluta vara långsint och be om ursäkt rent allmänt.

Men jag vill inte bli straffad för att nån av er är sura på honom
eller för att erat liv för tillfället inte funkar.

Jag vill att ni ska älska mig för den jag är.
och vara glad när jag sträller upp eller anstränger mig till det yttersta.

äsch. detta blev veligt.

Jag ville ha detta ur världen nu.
Och jag hoppas att ni väljer att tolka det jag skrivit med rätt vinkel.
För inget är skrivet ur ett elakt perspektiv.. utan rent käsnlomässigt.
Jag hr tömt mitt hjärta. och jag känner redan direkt hur lättad jag är
klumpen som suttit sten hårt sen i augusti trilla nu ut <3
Så jag är tacksam om ni väljer att se detta från min synvinkel.
Och inte gör detta till något bråk eller någon stor/liten/pluttig diskution.
För jag är inte intresserad av att prata om det någonsin igen!

Men för min skull, för att förenkla mitt liv .. KAN ALLA GLÖMMA DETTA!
Det har snart gått ett år.

Tack <3