Vi tog vårt pick å pack, jag
fyllde bilen med ungar, Emelie fylldecykelvagnen och sen bar de iväg till nolhaga.Jag + 4 vilda grabbar stannade på Willys å handlade lördagsgodis och mötte sedan upp Emelie + tvillingarna vid simhallen.
Väl på plats så va vår första spontana diskution att lekplatsen är bra men på tok för stor! För många gömställen och för mycket folk, rädslan att tappa bort ett barn kom redan där.
Men till vår stora förvåning så gick de väldigt bra, barnen lekte utan att sitta klistrade på oss och samtidigt såg vi dom hela tiden.
När jag sen hjälpte Kian och Maja att klättra i lilla hinderbanan på lekplatsen så kom en pojk i Melvins ålder i full fart ner för backen intill lekplatsen och kraschade rakt i backen med arm och knä.
När jag studsar dit för att hjälpa pojken så kommer love och rycker i mig, han vill till fåren över gatan, men jag lyfte tillbaka honom till lekområden och följde efter, tänkte att vi skulle gå till djuren senare.
Leken vid hinderbanan fortsatte, jag såg love i ögonvrån, han hade gått in i en av buskarna som tillhör hinderbanan, lite terräng lixom.
2 sekunder senare är han helt borta!
Först börjar jag söka av området därifrån jag står, man känner inte att paniken är där än, ofta är dom bara runt hörnet och snart ser man barnet som är "borta".
Men love syns inte till!
Jag ropar till Emelie och frågar henne om hon ser honom, paniken börjar långsamt infinna sig. Vi börjar gå runt i området och ropar efter love men han är helt borta. Då passerar allt i mitt huvud på bara någon sekund. Mitt barn är borta! Är han vid fåren? Har någon tagit honom?
Tankarna börjar flöda, "varför gick jag hit idag när jag va ensam med barnen?" Rubrikerna i tidningen syns i mitt huvud "barn spårlöst borta, missing people inkopplade"
Jag sprang runt på hela lekplatsen, skrek åt Melvin att leta efter love, Emelie börjar se skräckslagen ut och börjar springa runt hon med.
Jag känner hur mitt hjärta slår så hårt och de känns som att livet håller på att rinna ur mig. Rädslan att tappa bort ett barn blev plötsligt skräcken att ha förlorat MITT barn! Precis när jag va på gränsen av totalt katastrof, när ögonen hade fyllts av tårar och föräldrar runt om hade börjat reagera.
Då ser jag loves blå moln tröja. Jag ser min älskade son i armarna på Emelie. Hon hade hittat honom i ett av de små husen längst bort från där vi hade stått. Hur hade han kommit dit på så kort tid? Jag hade sett honom precis, kollar till barnen vart 30e sekund utan att överdriva! Men hur va de möjligt att han lyckades ta sig över hela lekplatsen innan vi märkte att han va borta.
Jag kan säga att de va en ögon öppnare för mig, jag som alltid tar de säkra före de osäkra måste även jag vara på min valt extra mycket.
Tänk då hur folk tycker att jag är överdrivet beskyddande!
Dagen gick från lugn, mysig och trevlig till en mardröm.
Då klockan va så mycket så bestämde vi oss för att åka hemåt.
Men fy för denna hemska mardröm.
Mina älskade barn!
Melvin, Kian & Love! Jag kommer gå genom eld för er för alltid.
